ONT
Ont i själen
Ont i huvudet
Ont i kroppen
Ont för dig
Du lämnade mig
Nu har jag bara dig i huvudet
Men det vill jag ej,
för jag älskar dig.

Alla bara går,
går ifrån mig.

Alla sticker förr eller senare, sticker som bin i sommaren.
Vart är det ni går?

Jag vill inte stå kvar här, inte ensam.
Jag vill vara med honom, henne och med dig.

Varför är det inte möjligt, varför måste jag stå kvar?
Jag vill ju inte.
Inte...

Jag vet att så fort ni kommit en liten bit ifrån mig, så kommer inget att bli som det var innan.
Men jag vill ha det precis så som innan.

Jag vill inte påstå att det var bättre förr.
Jag tycker själv inte att jag är någon konservativ typ.
Men bara för det så vill jag inte att ni ska gå,
inte att ni ska försvinna,
inte att ni ska vilja vara utan mig,
inte.

Så nu när det ser ut som det gör, så kan jag bara stå från mitt utkikstorn och titta ut över skiten, och kriget som pågår nedanför mig och bakom min rygg, men vad fan ska jag göra, jag ville ju inte stå där uppe från början, jag ville vara där nere, och hjälpa till i skiten och vara med i kriget, men nu får du kalla på mig, så får du tänka på mig, så ska jag svara!

Jag vet inte hur man gör, vet inte hur man ska kunna hjälpa världen!
Ibland önskar man att man kunde göra en liten del i det hela,
rädda en själ eller i värsta fall sig själv.

Jag är så jävla liten, jag är ingenting, jag är ingen, inte ens 1 på 1 miljard.

Som en fjäril flyger jag till himmeln om kvällen, på dagen sitter och spanar ovanpå vackra blommor, blommor som jag aldrig kommer att hinna lära mig namnet på, blommor som jag som en parasit äter på, fast jag inte ens kan deras namn. I solen sitter jag ibland med mina vingar, ibland tycker folk att jag är vacker, ibland skrattar de ut mig, eller i värsta fall dödar mig.

Det värsta kommer på insidan först, det gör ont, men på ett oförklarligt sätt, men aldrig kommer jag att fatta varför de vill döda mig, varför de tycker att jag är vacker, varför de vill skada mig, jag har aldrig ens sett dem tidigare.

De har inte sett mig innan, och de vill mig någonting illa.
Hur kan de göra så? jag har ju aldrig pratat med dem förut.

Jag kommer aldrig fatta varför solen går upp och ner, eller att det är därför som det blir mörkt på kvällen, för när jag nästan har fattat allt, så ligger jag redan på marken, för då är jag död.

You don't like me.

Sannas Skit

Ärren hade nu skiftat färg till rött. Sanna drog till igen, blodet pulserade ut från såret och ner på golvet.
På golvet hade det nu bildats en liten mörkt rosa pöl på golvet av blodet. En härlig känsla drog över Sanna, en känsla av dels lättnad och befrielse. Hon visste att om hon skar dig en gång till skulle det kännas bättre, sen bättre och till sist sämre och sämre.
Sanna drog till igen.
Detta var bara 5 gången, men ändå kände hon sig annorlunda. Kläderna hade snabbt bytts ut till svarta långarmade tröjor, byxorna hade blivit större och sminket som innan överdrivits av rouge och puder hade nu blivit ännu värre. Sanna klarade inte av att se sig själv, sig själv där i spegeln.
Sanna tycke det var hemskt, att inte vara nöjd med sig själv, att vara tvungen att skära sig för att känna sig redo att gå till skolan på morgonen och sent på kvällen för att kunna sova någorlunda normalt.

Hon reste sig upp ur den flätade IKEA stolen, armen var blodig.
Hon kände sig yr så för att inte svimma satte hon sig ner igen.

Älskad?

Att vara älskad är aldrig en självklarhet, inte för mig, inte för dig, inte för någon. Att vara älskad av någon kan betyda så himla mycket för vissa, och ingenting för andra, det är ibland svårt att förstå hur mycket tre ord kan betyda för någon, det är också ibland svårt att förstå, förstå att alla inte har det lika bra som jag en gång haft det, men nu när du inte längre finns eller ens existerar hos mig, börjar jag förstå alla dom som är drabbade av samma sak som mig själv, kärleken.

Fuck kärleken?

Vad skulle man vara utan kärlek, vad skulle jag varit om inte kärlek fanns?

Ingenting