Som en fjäril flyger jag till himmeln om kvällen, på dagen sitter och spanar ovanpå vackra blommor, blommor som jag aldrig kommer att hinna lära mig namnet på, blommor som jag som en parasit äter på, fast jag inte ens kan deras namn. I solen sitter jag ibland med mina vingar, ibland tycker folk att jag är vacker, ibland skrattar de ut mig, eller i värsta fall dödar mig.

Det värsta kommer på insidan först, det gör ont, men på ett oförklarligt sätt, men aldrig kommer jag att fatta varför de vill döda mig, varför de tycker att jag är vacker, varför de vill skada mig, jag har aldrig ens sett dem tidigare.

De har inte sett mig innan, och de vill mig någonting illa.
Hur kan de göra så? jag har ju aldrig pratat med dem förut.

Jag kommer aldrig fatta varför solen går upp och ner, eller att det är därför som det blir mörkt på kvällen, för när jag nästan har fattat allt, så ligger jag redan på marken, för då är jag död.