Sötnosar i världen,
påskharar på färden,
fåren i härden,
blodet i kärlen...

Mitt blod rusar när jag hör din röst,
den skrapar bort minsta lilla IQ innuti mig,

Jag känner mig dum,
som kan älska en sådan människa som dig,
en sån jävla grej,
som inte ens vill säga hej...

Jag vet inte,
jag fattar inte vad det är för fel,
varför du inte kan komma till mig och bara säga hej,
jag skulle kanske svimma,
för just nu vet jag inte ens om du kan se mig,
se mig i din jävla dimma,
så om du bara skulle kunna säga hej,
skulle jag inte kunna svara,
jag skulle bara kunna,
kunna älska dig mer,
mer,mer,mer,
orkar jag mer?
texterna om dig i mitt huvud blir allt fler,
nej jag orkar inte mer.

Hejdå.

Jag trodde dig pappa.

Du sa att jag kunde hitta min inre styrka, hur hittar man den?

Finns det en inre styrka hos alla människor?

Jag tror inte det pappa.

Jag så den runda damen i hennes långa kappa.

Hon mådde inte bra pappa, jag ville hjälpa henne.

Jag kunde inte.

Jag kunde inte hitta henne.

Jag kunde inte hitta hennes inre styrka.

Hon såg så ledsen ut pappa.

Jag ville ta med henne hem, så att hon kunde se dig slappa.

Jag tror hon hade blivit lugn,

Eller så hade hon börjat skratta som mig.

När man ser dig pappa.

När du ligger där på soffan och anstränger dig för att läsa tidningen.

Jag tror dig pappa.

Man kan hjälpa sorgsna människor, men hur?

Hur hjälper man dig pappa?

Jag ser att du inte mår bra, jag ser att du är ledsen.

Även om ditt ansikte lyser som solen, ser jag att din själ är svart och röd,

Den har eldens glöd pappa.

Vad är det som är fel? Mitt fel?

Jag vill inte tro så pappa.

Jag vill inte tro att det är mitt fel.

Jag försöker läsa dig, men nej.

Det går ej pappa.

Men nu när det ligger till som jag inte vill, så vill jag bara säga till dig:

Jag älskar dig.......

Jag tror att jag är kär i dig
Dig som alla pratar om
Tjejen som är lika vacker som en solnedgång
Ditt hår är som solens strålar
Lika vackra som en nyutslagen blomma på vårens första dag
Dina ögon är som en brunn
När du tittar på mig
Drunknar jag
Jag drunknar
Jag kan inte simma till ytan
Din röst är lika vacker som en ängels
Den är lika ljus som solen
Den är mörk som natten

Du pratar med mig
Du skämtar med mig
Jag tror jag älskar dig

Men jag vet inte
Mitt hjärta säger att jag älskar
Men min hjärna
Den säger nåt annat
Jag litar inte på mitt hjärta
Jag kan inte lita på mitt hjärta
Hjärtats känslor är som en illusion
En lycklig illusion
Som kan bli sann
Som kan bli lögn

Hjärnan är mer sanning än illusion
Sanningen kanske är hård
Det är hårt för mitt hjärta
Men den är sann
Sanningen är hård mott mitt hjärta
Men jag kan leva med sanningen
Jag tror jag älskar dig

Av Alexander Lundgren- en vän.

Han skulle alltid synas samtidigt som jag skulle skratta åt hans skämt,
skämt som han tog från andra, andras kassa skämt.
Att göra sig rolig på andra personer är ju enligt mig förbjudet,
för honom var det en bra bit på vägen, vägen att bli populär, vägen att få kompisar.
Vi till en början helt olika, olika som motsattser, motsattser till varandra det var vi.
På utsidan, utsidorna var inte helt olika,
inte svart och vitt som på insidan, nej utsidan var mer lik.
Utsidan var nästan skrämmande, skrämmande som en blick, en sylvass skärande blick,
den blicken kunde vi båda skicka, skicka som ett e-mail, tryck på att skicka som kommer det,
den i detta fallet, blicken, blicken som nog kunnat döda, döda som pesten.
Ögonfransar långa, svart tunna saker som sårade, sårade genom en liten vink,
så himla obetydlig, obetydlig kunde man vara för honom, och himla men ögonen gjorde han.
Han ägde inte min förmåga, förmågan att se osynliga skönheter,
skönheter hos andra, andra som var annorlunda, annorlunda på ett bra sätt enligt mig,
enligt mig var han en idiot,
en idiot var han.

Vi gick på en strand hand i hand.

Vi matchade du och jag, mer än ett fotbollslag, med lika skitiga matchdressar.

Men så en dag kom det en fest, det blev som ett test.

För fram till dig kom det en tjej, det blev en stor grej.

Du säger inte längre hej.

Mina tårar sprutar eld och krut, för du har gjort slut.

Mascaran rinner ner och ner, du som ändå inte ser, vilken ful rand det bler.

Men så plötsligt efter en lång tid, du kom fram till mig, du sökte frid.

Dina tårar sprutar krut och eld, för du har nu blivit smälld.

En dag kom du fram till mig, en sen...

Du sa: Jag älskar dig igen!

Jag svarade: Dra åt skogen, du är så jävla omogen, jag vill aldrig mer se dig, ta någon annan tjej och stick härifrån, vad vet jag.

Det ända jag vet, det är en hemlighet.

Stranden finns inte längre kvar, eftersom du och jag inte längre är ett par.

Ibland smyger ensamheten över mig.

Den smyger som en indian med olika vackra färger i ansiktet,

men min ensamhet är inte vacker, den är hemskt ful med gröngula fläckar på rosa.

Jag hatar ensamhet ful och äcklig,

Inte alls som den jag föresällt mig,

inte alls som den vackra indianen,

Inte alls som jag trott.

Tystnad skör som en spindelväv, stark och svag på samma gång.

Tystnad som existerar endast när jag är i närheten av dig eller när jag är ensam.

Ensamhet som jag vill bli av med, men hur?

Om vi inte är vänner kan jag inte gå vidare,

Till och med boken säger så, till och med boken,

tärningen då, den du och jag gjort, den tycker vi passar ihop,

Att vi ska bli ett, att det ska bli vi igen,

never ever!

Jag trodde du var min vän,

Jag trodde du var min.

Jag trodde du tyckte jag var fin.

Sanningen var hemsk, naken, dum.

Jag som först trodde du var stum.

Du kunde ju inte svara mig, vad jag gjort dig.

Vad det var för grej, och om du var sur på mig.

Nu är allt fel, mitt fel.

Ett fel, två fel, tre fel.

Allt jag ville ha var lite kel.

Nutid, min tid, din tid,

Vila i frid.

Du tror att jag skojar, du tror att jag tycker detta är roligt.
Du tror att jag skojar, du tror att jag skämtar om något så viktigt
Du tror att jag skojar, du tror att jag vill bli utskrattad.

Det ända jag vill är att detta ska sluta.
Att du ska sluta krydda med kommentarer om vad du tycker, och hur du vill att allt ska vara.
Jag är inte som du vill, jag vill inte vara som du vill.

Du vill vara den du vill vara, varför är det fel om jag är den jag är då?

Jag skulle göra allt för att slippa dina ord, allt runt ditt bord.
Jag funderade på att begå mord, själmord.

Ta mitt liv, det skulle blivit ett stort kliv.
Ett kliv som jag inte orkade ta, men jag orkar inte heller med allt det du sa.

Men nu är det jag som bestämmer, bestämmer över mig själv så glad.

Du kan bara dra, dra åt helvete!