Han skulle alltid synas samtidigt som jag skulle skratta åt hans skämt,
skämt som han tog från andra, andras kassa skämt.
Att göra sig rolig på andra personer är ju enligt mig förbjudet,
för honom var det en bra bit på vägen, vägen att bli populär, vägen att få kompisar.
Vi till en början helt olika, olika som motsattser, motsattser till varandra det var vi.
På utsidan, utsidorna var inte helt olika,
inte svart och vitt som på insidan, nej utsidan var mer lik.
Utsidan var nästan skrämmande, skrämmande som en blick, en sylvass skärande blick,
den blicken kunde vi båda skicka, skicka som ett e-mail, tryck på att skicka som kommer det,
den i detta fallet, blicken, blicken som nog kunnat döda, döda som pesten.
Ögonfransar långa, svart tunna saker som sårade, sårade genom en liten vink,
så himla obetydlig, obetydlig kunde man vara för honom, och himla men ögonen gjorde han.
Han ägde inte min förmåga, förmågan att se osynliga skönheter,
skönheter hos andra, andra som var annorlunda, annorlunda på ett bra sätt enligt mig,
enligt mig var han en idiot,
en idiot var han.