Här kommer en liten novell som jag skrev för några år sedan,
jag hoppas att ni gillar den!
Hur skit kan bli till ett helvete och sedan till en himmel
Jag öppnade dörren till min och morsans lägenhet i den jäkla förorten. Nycklarna var svala trotts det varma vårvädret. En märklig stank flög i luften. Det luktade som spya blandat med fisar och flera år för gammal mjölk.Redan när man kom in i lägenheten, såg man att det var något som var fel. Det såg ut som om vi hade haft inbrott. Saker låg på golvet överallt. Intill väggarna stod där tavlor och flyttkartonger, trotts det att vi faktiskt hade bott där i fem år.
Morsans supande var egentligen inget problem för mig, det var värre för alla andra som blev drabbade, och det inkluderade henne själv. Hennes ölburkar från imorse stod på hallbordet tillsammans med telefonen som morsan hade hittat på fotbollslagets loppis förra året. Den var ganska ful, nikotingul med svarta knappar och vita siffror.
Jag fortsatte in på det kala golvet, på väg mot mitt rum. Det var underligt tyst, där var ingen som skrattade falskt åt kändisarna som drog sina tråkiga skämt på fredagskväll. Vägen till soffan kändes lång. Först trodde jag att allt var som vanligt, hon satt där. Men så fort jag kom runt såg jag att något var fel, hon bara stirrade rätt ut i luften.
Hon hade sin favorittröja på sig, den där med Real Madrid tryck och med David Beckhams efternamn och nummer. Hon fick den av mig för några år sen, då vi hade skojat om att hon tyckte att han var snygg. Jag kunde höra att hennes puls ökade för varje sekund. Hennes promillehalt låg nog så högt att den kunde sätta handen på Eiffeltornet.
Tyvärr hade det hänt innan, men aldrig såhär.
Jag hann inte tänka mer.
Ambulansen jag ringt efter kom tre minuter senare. Jag följde med till sjukhuset i ambulansen. Slangar sattes över hela hennes kropp. Minuterna kändes långa när hon låg där, folk skrek hela tiden. Även om dom var vana vid situationen syntes det att dom var stressade. Morsans hand i mina, mina viskningar i hennes öra att allt skulle bli bra.
Jag satt i väntrummet och väntade på att morsan skulle få allt hon hade ätit under veckan utpumpat. Den fräna lukten av rengöringsmedel gjorde att jag bara ville svimma. Bara vara borta ett litet tag. Jag tänkte på hur bra Törnrosa egentligen borde ha haft det. Att alla bara kunde vänta på henne, när hon slapp allt det andra. Sen kom hennes drömprins. Min drömprins hette Liam. Det ända problemet var att jag aldrig skulle bli hans prinsessa. Egentligen var han inte alls som mig. Han var en snygg rikemansunge som kanske inte var bäst i skolan, men han hade lätt allting för sig. Plötsligt vibrerade mobilen i fickan. Jag hade glömt att jag hade den med mig. Att det var något som putade ut där i sidan. Fick man ha mobil på sjukhus?
Jag hade fått ett SMS, men vem hade det numret?
Liam lade ner mobilen igen. Nu var det gjort, han hade skrivit vad han tyckte om henne till henne. Han tog upp mobilen igen och gick in på skickat. Där låg det fortfarande kvar. Han raderade det efter det att han hade gått igenom det så många gånger att han nästan kunde det utantill. Liam hade fått numret av hennes polare. När han hade fått det för tre timmar sen hade han tänkt ringa upp henne direkt, men det hade han inte vågat. Liam kunde inte förstå att en enda person kunde ha allt som man någonsin kunde få. Visserligen visste han inte så mycket om henne, bara tillräckligt för att nästan vara kär i henne. Han gick in på SMS igen. Han skrev hennes namn om och om igen, F-r-e-j-a, han hade redan lagt in hennes nummer i T-9. Ända sedan dom börjat prata på den där festen för nästan exakt två månader sedan hade han tänkt på henne. Fan vad töntig han var egentligen, hans polare skulle ha kallat honom ett och annat om dom hade sett det SMS: et som han hade skickat till henne. ”Jaså din bögjävel, du sitter och skriver om kärlek till en brud när du kan ha tio stycken samtidigt”
Han undrade om dom någonsin hade känt så för någon som han kände för henne. Men var hon verkligen den som han trodde att hon var?
Han satt där på en parkbänk i den lilla parken utanför sjukhuset. Liam kollade på sjukhuset, han undrade om det var något hemskt som hände just nu. Han skrattade för sig själv, ofta att han brydde sig.
Ikväll hade han inget planerat, hans polare skulle kröka som vanligt. Efter det att det gått ganska illa igår, hade han bestämt sig för att inte dricka på ett tag. Men det måste dock ha sett hyfsat kul ut när han skulle vingla hem samtidigt som han sjöng dunka mig gul och blå på prövad norska. Det var hemskt mycket han kunde när han var full som han inte kunde annars. Hans mamma hade tyvärr inte sett speciellt glad ut när han förstörde hennes rodedenron genom att dyka in i hela rabatten. Pappa hade skällt på honom ett tag imorse, men han brydde sig inte precis.
Jag läste hela SMS: et. Det var från Liam. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera efter alla dom fina orden som stod i SMS: et från honom, från Liam. Jag undrade om han bara skojade med mig. Han skrev att han tyckte att jag var allt, att jag var trevlig, positiv, vacker och smart. Han skrev saker som jag inte trodde att killar vågade skriva. Att han hade tänkt på mig var väll knappast troligt?
Han skrev att han tyckte om mitt namn, jag som har världens fulaste och äldsta namn. Freja, det var pappa som hade valt mitt namn. Jag tror att det var någon som han hade sett på tv eller nåt som hette just Freja. Det aldrig skulle funka mellan mig och Liam. Att han inte skulle förstå. Om man bara skrapade bort lite på min yta skulle man snart se sanningen, vem jag egentligen var.
Dotter till en supande morsa som efter varje missöde lovade att hon faktiskt skulle sluta. Jag skulle aldrig kunna ta hem honom. Det var knappt så att någon fick komma hem till mig. Men det hade inte alltid varit såhär som det var nu. Det var först när pappa åkte in för narkotikainnehav som saker började spåra ur. Flaskan under pappas huvudkudde istället för pappa själv. Om morsan hade sett saker som mig istället för svart och vitt, hade hon aldrig hamnat i den situationen som hon var i nu. Han hade behövt pengar, någon hade satt dit honom, och sen var det kört. Morsan tog allt fel, alltid.
– Är det du som är Freja?
Jag kollade upp. Där stod en sjuksköterska. Hon såg snäll ut, blond med glasögon. Hon hade den där charmiga blicken som gjorde att man bara ville hoppa upp i hennes knä.
Ja, det är jag, jag mötte hennes blick. Sjuksköterskan log vänligt.
Vi kommer att behålla din mamma här på observation över natten, kanske längre. Det är lite osäkert just nu. Ska jag kolla om det är någon som kan ta hand om dig eller nåt, hur gammal är du? Frågade hon mig.
Det är lugnt, jag är 22år, svarade jag och reste mig fast jag bara är 16. Konversationen var egentligen över.
Vad bra, svarade hon och log igen. Jag prövade ett leende tillbaka, att det var falskt var det nog bara jag som märkte, för hon reagerade inte.
Jag gick ut ur entrén, på väg mot genvägen genom parken som fanns utanför sjukhuset när jag såg Liam sitta där. Han kallade på mig. Jag gick dit och satte mig bredvid honom. Han var glad, han log. Hans ansikte var så vackert format. Hans föräldrar måste vara före detta fotomodeller båda två. Han såg att det var något som var fel med mig, så han började fråga redan efter artighetsfraserna. Han hade något som gjorde att jag fick förtroende för honom. Jag började berätta allt från honom, från det att pengarna börjat ta slut, från det att vi börjat vara parasiter på A-kassan. Han lyssnade och lyssnade och nickade förvånat när sanningarna haglade över varandra. Han såg sorgset på mig, han tog min hand och lekte med mina fingrar. Vi satt där ett tag tysta som möss. Han kollade in i mina ögon, hans ögon var så otroligt vackra.
Ensamheten som funnits i min själ innan, började långsamt försvinna.
Vi satt där på parkbänken han och jag, tillsammans. Jag bara väntade på att han skulle resa sig upp och lämna mig. Men det gjorde han inte, han bara satt kvar och kollade på mig. Jag satt och tänkte på hur mycket han borde hata mig nu. Att han aldrig mer skulle vilja träffa mig igen efter detta. Jag blev så frustrerad över att det jag ville ha satt framför mig och höll i mina händer, men att jag aldrig skulle kunna få det, aldrig få hans kärlek, aldrig få honom. Mina ögon fylldes av tårar. Den första tåren flöt fram som en ledare för resten av flocken. Tårarna strömmade ner för mina kinder och bildade floder som Pocahontas nog hade velat simma i. Då lutade han sig fram och kysste mig på kinden. När jag åter såg hans ansikte log han det där fina leendet igen. Jag förstod ingenting, var det nu han skulle skratta åt mig?
Men istället sa han bara:
Nu vet jag, Nu vet jag att jag älskar dig!
Då kom det ännu fler tårar, så många att hela Pocahontas stam hade kunnat bygga hamnar i dem. Men ändå så kunde jag inte hindra mitt ansikte från att le tillbaka.
