En Ovetande Tystnad

2010-09-28 @ 19:29:18



En ovetande tystnad!

 

Anonymitet existerar inte.

 

Vad ska man egentligen säga, vad ska man egentligen göra? Ge mig mer, ge världen det som den behöver. Ingenting är aldrig någonsin tillräckligt. Vad man än gör, så finns det mer som behöver göras, någon mer som behöver hjälp, någon annan som lider. Samhället kräver och kräver. Man undrar om det var bättre förr. Jag lever i ett ständigt mörker. Det enda som syns, det är mina ögon. Med dem ser jag allt. Det är mörkt och dystert, inget ljus i änden av tunneln. Men ändå så ser de just precis allt, mina ögon. De ser speciellt det som jag gärna hade velat blunda för. Jag måste hela tiden vara på min vakt, annars kanske mitt samhälle faller ihop. Det är då jag frågar mig själv om livet är, så som det borde vara?

 

Den, dagen, det var en junidag, en fredag i början av juni.

Jag klättrade upp för brandstegen utav rostigt järn som på rutin. En spetsig kant stack ut på stegen. Kanten drog upp en reva på mina nya leggings. För fasen, så onödigt att de skulle gå sönder. Det spelade ju egentligen ingen roll, men ändå. Jag kom upp på taket och gick ut på den södra sidan. Huset var en gammal byggnad mitt i centrum, inte en jättehög sådan. Jag hade dock trots alla besök på taket, aldrig räknat våningarna som huset ägde. Det enda som var självklart var att man kunde räkna våningarna på en hand i alla fall. Huset som var byggt i tegel hade utsikt över nästan alla delar av innerstan. Som så många andra junidagar, trots det kända svenska vädret, så var solen här. Solen, den sken upp och gav energi. På gatan nedanför gick det människor som njöt av vädret, som hoppades på att det skulle bestå, och vara kvar även imorgon. Mitt emot gågatan låg parken, den kända parken, där allt hände. Det var i den parken som de hemlösa låg och sov på sommarnätterna, i den parken där de olika fjortisfyllorna avlöste varandra och det var där som det hände.

Det där, det som ingen längre orkar prata om, det som försatte min vardag i förfall. Det är beviset att sagor inte alltid har ett lyckligt slut. Mamma, hon fick sin drömprins, men som med livet i sig, så var pappa bara oss till låns. Han dog den där dagen, och det är det som kallas för det. Det är den värsta dagen jag någonsin upplevt.

 

Mord är ingenting vackert, det är inte och kommer aldrig att vara. Men det var det mördaren påstod. En psykiskt sjuk kille på flykt från sina fyra andra personligheter. Rätten kunde aldrig avgöra vem av de fem personligheterna det var som hade begått brottet, som hade fullföljt mordet. Pappa knivhögs ungefär femtio gånger i hela kroppen. Det blev inte heller fastställt vilket av huggen som var det dödande, ryktet säger att döden vilade i pappas kropp runt det tjugotredje hugget eller något sådant. Man ska aldrig lita på rykten, jag hoppas själv på att pappa slapp lida. Om inte så har min vardag slutat i ett ända förödande lidande. Mamma lider även hon, hennes huvud ligger i ett träsk av tankar som aldrig vill sluta sina hemska upprepningar. Det är antagligen därför som hon både börjar och slutar varje dag med någon form av alkoholhaltig dryck. Självklart undrar jag om hon någonsin kommer att kunna överleva utan ett dagligt intag av det där möget. Det är fem månader, tjugutvå dagar sedan han dog, min pappa.

 

Ända sedan den där dagen lever jag i en helt annan värld, i en helt annan slags bubbla. Förståelsen av mina medmänniskor är lika med noll. Men jag förväntar mig heller ingenting annat. Vad ska de göra? Det finns inte någon i min närhet som kan infinna sig i min situation. Värst av allt är de personer som verkligen tror att de vet precis hur jag känner. Allting har i sin tur lett till att jag inte orkar lyssna på olika människors varken empati eller sympatier. Dock har jag lärt mig en läxa, ensam är verkligen inte starkast. Ensamheten är inte alls vacker så som man kan tro. Tystnaden som är skör som en spindelväv, stark och svag på samma gång, den sprider sig i allt tomrum. I alla sprickor och i allt där, där det före detta vakuumet tidigare funnits. Varje dag är en kamp, det är inte bra att vara själv mot världen. Ensamheten var aldrig någonting som jag själv ville uppnå. Snarare är den en extremt stor förlust.

 

Jag är rapp i mun och stor i käften, samma sak på två helt olika sätt. Det värsta är att jag vet precis hur jag ska bete mig för att bli hatad eller älskad. Ett val, mitt eget. Det är inte så att jag bokstavligen är ensam. Jag har vänner, men trotts att jag står i en stor hög med folk, så känner jag mig helt ensam. Det är ju ingen som vet, ingen som förstår hur jag känner mig eller vad som händer när jag stänger ytterdörren till min bostad. Jag låter säkerligen både bortskämd och högfärdig, men det är inte det som någonting handlar om. Det handlar om falskspel och bristen på kunskap.

 

Ibland kommer det nya typer till plugget. Sådana där som inte riktigt har hängt med, som inte vet vad som hänt. Oftast händer ingenting, de får reda på skvallret redan innan de hinner hem i mitt fejs. Hamid, en ny kille från Pakistan hade dock lite otur förrförra månaden. Det värsta är nämligen när killar ska stöta på mig. Jag vet själv att jag inte är någonting utom det vanligaste, men vissa killar ska ändå tävla och se hur långt de kan gå, och de tror de kommer lyckas med alla tjejer. Det började på lunchrasten då han kom fram till mig:

 

     

  • Hej där du, Lovely lady! sa Hamid och kollade på mig som om jag vore naken.
  •  

     

  • Hej där själv, svarade jag uttryckslöst.
  •  

     

  • Lördag kväll, klockan sju? Hamid kollade frågande på mig med flörten i ögat.
    Så jävla lättlurad kan man bara inte vara. Inte så att man kan gå på hans usla charm.
  •  

     

  • Vart kommer du ifrån? Frågade jag kallt tillbaka.
  •  

     

  • Pakistan, svarade Hamid och fortsatte med samma stil, samma överlägsenhet.
  •  

     

  • Okej, svarade jag, Vad heter idiot på ditt hemspråk?
  •  

Jag kunde helt enkelt inte hjälpa mitt svar. Antar att det helt enkelt var en dålig dag för mig med. Snopen blev han i alla fall, Hamid från Pakistan. Ju längre bort hans steg vandrade ifrån mig i skolkorridoren, desto sämre mådde jag för mitt påhopp.

 

Därför bestämde jag mig för att prata med honom i skolan dagen efter. Han var trevlig, den där Hamid. När han väl tagit bort sin nonchalans och insett att jag inte ville vara med honom på något sätt i närheten av intimt. Så som han trodde att han kunde ragga upp alla andra " Lovely ladies", det fattade han också att det inte funkade på mig. Inte på någon av de flesta andra tjejerna i skolan heller. Han försökte till en början göra en del försök till att försvara sig själv. Han skyllde på kulturkrock, personlighetssvårigheter mellan han och mig och en hel massa annat. Jag bara svalde och skrattade som om hans små bortförklaringar vore skämt. Tills sist förstod han ändå, i vilken ände jag stod på snöret, och det var inte på hans ände. Vi fick ett behagligt avstånd, ett vänskapligt sådant. Han var så lätt att prata med, tydligen bodde han också i mitt kvarter. Detta resulterade att vi hade sällskap till och från skolan. Vi pratade om allt mellan himmel, jord och allt annat onödigt. Politik, miljön, skvaller, lärare, skolarbete, TV-program, ingenting var för stort eller för litet. Men aldrig kom vi för nära, aldrig.

 

Allt skulle dock förändras veckorna därpå. Det var då som vi insåg tillsammans; att visst läker tiden alla sår, men ärren kommer alltid att finnas kvar och göra oss påminda, om vad det är som en gång hänt.

Hamids pappa dog innan min. Han blev mördad han med, i Pakistan. Varenda gång Hamid och jag pratar om det så fylls hans ögon med tårar. Jag förstår att detta har förstört hans vardag också. Förståelsen mellan oss ökade när vi kom på faktumet vi delade. Nu kan vi luta oss tillbaka i varandras sällskap. Att vi har någonting som ingen annan kan ge oss, en kunskap, en förståelse, om hur en sådan förlust kan förstöra. Hamids kaxighet försvann med vinden och vi öppnade upp oss på en helt annan nivå. Plötsligt var allt annat så obetydligt.

 

Resten av tiden i skolan och hemma försvann som i en dimma av ingenting. Det var ända tills jag vaknade upp igen, väckarklockan skrek på mig att verkligheten var tillbaka. Det var som en enda stor mardröm när jag stod på samma mötesställe innan skolan, utan att Hamid dök upp. För att inte bli sen var jag till sist tvungen att ta bussen till skolan, utan Hamid. Jag såg inte Hamid förens i matsalen på lunchen. Han såg på mig, jag såg på honom. Våra ögon möttes i en sekund, sen kollade han bort. Jag förstod med en gång att det var slutet. Dock visste jag inte varför, det kommer jag antagligen aldrig att göra.

 

En vecka senare och nu står jag här på kanten av hustaket. Så sårad, och återigen så ensam. Mamma sa alltid att livet är som ett övergångsställe. Tar man aldrig chansen att gå över, så kommer man ingenstans. Frågan är då vilket övergångsställe, eller vilka chanser i livet det handlar om. Jag tog ju en chans och öppnade upp mig för Hamid, min älskade Hamid.

 

Varenda gång livet känts såhär, lika jäkla dåligt, så har jag gått upp hit, på samma hustak, på samma sida och kollat ut över parken, talat till pappa. Varenda gång har jag övervägt om beslutet att hoppa, eller att inte hoppa. Varenda gång har jag insett att jag antagligen ändå har något att leva för. Men denna gång var det någonting annorlunda, någonting som skiljde sig från alla de andra gångerna.

 

Jag stod så nära kanten att dropparna som var en reaktion av min gråt, som rann hejdlöst nerför mina kinder, droppade ner på trottoaren nedanför. Man kan tycka att Hamids svek inte var en stor sak. Men det var den droppen som föll över kanten på bägaren. Svårigheten att överhuvudtaget lita på någon var en ansträngning som jag knappt orkade ta innan jag träffade Hamid. Hans blick, så svår, så okänslig. Den gamla Hamid var tillbaka igen, det vill säga, den Hamid som jag inte tyckte om, den tuffa grabben utan några äkta känslor. Eller det var i alla fall det som han ville visa på utsidan.

 

Jag lät blicken glida ner mot trottoaren igen. Var detta min chans att försvinna för evigt? Djävulen och ängeln, de som satt på varsin av mina axlar, de såg rätt igenom mig och kallade mig för en tragedi. Varför skulle ingenting vara tillräckligt, varför skulle mina krav på mig själv aldrig hinna uppnås förens det dök upp nya? Alla sagor hade inte ett lyckligt slut, hur skulle min saga sluta?

 

Den var inte förens jag hörde att järnstegen krängde till som jag insåg att jag berättat för Hamid om min tillflyktsort. Till mitt hemliga ställe här på taket. Mycket riktigt var det Hamids gestalt som syntes mer och mer, som hela tiden kom närmare min position. Mitt hjärta bultade så högt att jag var rädd att Hamid skulle höra det. Till slut stod han där i en ovetande tystnad. Jag stirrade stint på honom, spände mina ögon i hans. Han såg ledsen ut, hans ögon fylldes med tårar, precis som när han brukade prata om sin pappa. Jag var inte i det förlåtande laget. Han visste precis hur jag kände, precis vad han gjort.

 

I flera minuter så stod vi där och kollade på varandra, väntade in varandra, väntade på att någon av oss skulle bräcka tystnaden. Ett stort gräl låg och svischade i luftens alla partiklar. Ett bråk som bara skulle dra oss längre ner i välmående - skalan. Vi orkade inte, vi jobbade båda heltid med att överleva. Ibland går man in i väggen. Det är då all kraft tar slut, det är då ljuset i slutet av tunneln försvinner. Mitt samhälle har fallit ihop, det har Hamids också. Vi hade varandra, vi har varandra nu också.

 

Han kom fram till mig och tog tag i min hand. Vi stod nu båda på kanten i väntan på något nytt.

Real Love

2010-09-28 @ 19:06:00

Real Love

 

You whisper slowly into my ear,
that everything is alright.
I am scared, so very scared,
frightened of everything.
I am afraid of losing you.
Never would or could,
I manage without you.


You tell me to take it easy,
not to get upset.
Giving me power through it all,
never fighting my anger back.


You scream whenever, wherever.
Will not care about what other people,
think, do or say about you.
You are so strong,
stronger than anyone I have ever known.


Today will never be a tomorrow,
let’s just make the best of the time that we own together.
The time never ends, never stop.
That will be our problem.
We will not always be around.
Our bodies will never be ours,
only just borrowed.
Therefor our souls will be as one,
always and always.